Oavsett
inkomst verkar det vara många som förväntar sig att de skall kunna ha exakt
samma möjligheter att lyxkonsumera och spendera som de som har en högre inkomst
eller bättre ekonomi. Det verkar ha blivit någon slags mänsklig rättighet att
alla skall ha samma möjligheter. Fenomenet märks tydligt på den stora
arbetsplats där aktieflickvännen arbetar. Lönespannet är relativt stort mellan
den med högst respektive lägst inkomst på arbetsplatsen. Ändå visar den med
lägst inkomst gärna upp den nya märkeshandväskan som inhandlats på den senaste
utlandsresan. Oftast är det just de som har den lägsta inkomsten som sitter och
pratar samt visar upp sina nya inköp.
Samma
sak gäller det där med lunch, de med sämst lön är de som oftast springer i väg
till den närbelägna restaurangen och köper lunch medan de med högre inkomst
äter sin medhavda lunchlåda.
Aktieflickvännen
kan inte sluta fundera HUR det finns utrymme att spendera som de gör med lönen
de faktiskt har. Eller finns det egentligen utrymme? Rimligtvis lever dessa
människor långt över sina tillgångar.
För
många är det viktigt att det ser bra ut på ytan, men är det värt att inte kunna
sova gott om natten på grund av att man lever över sina tillgångar? Kan det vara så att de köper för lånade pengar? Kontokort är också ett lån. Eller har de lånat upp på huset för att kunna konsumera?
Skuldsanering är ett generöst sätt för
samhället att hjälpa de som ”råkat” hamna i ekonomiska problem. Råkat är
markerat med citationstecken på grund av att många anser sig ha ”råkat” illa ut
när det egentligen handlar om att man planerat dåligt eller gjort andra val än
andra. I en skuldsaneringssituation får man leva på existensminimum under en
period av fem år. Existensminimum innebär att man som ensam vuxen får sitt boende betalt plus att man får en
kostnad av 4.679 kr över för omkostnader varje månad. Resten av lönen dras
direkt till Kronofogden som fördelar den till fordringsägarna. Ganska generöst
tycker jag. Speciellt om man hamnat i situationen pga lyxkonsumtion.
/Aktieflickvännen
